Lika inför lagen.. och andra klichéer
När vi först kom i kontakt med ämnet för bloggen, dvs. de orättvisor som drabbar kvinnor och barn som är utsatta för våld och övergrepp av män trodde vi aldrig att dessa orättvisor var så djupt rotade i samhället. På alla nivåer vill tilläggas.
Vi är inte vare sig manshatare eller radikalfeminister. Vi är såväl feminister som humanister. Vi tror på en grundläggande tanke om likhet och jämlikhet i samhället och inför lagen. Så borde det också vara. Så är det inte.
Alla män är inte våldsamma, pedofiler eller andra typer av förövare. Låt oss ha det klart för oss innan vi fortsätter. Detta är nämligen det urgamla och rätt dåliga retoriska grepp som den lilla grupp förövare, våldsverkare och förtryckare (läs: papparättsrörelsen som egentligen inte är en papparättsrörelse utan en rörelse som söker legitimera och tysta våld och övergrepp riktat mot kvinnor och barn) använder sig av när de söker stöd hos myndigheter, media och befolkningen. De slänger ut falska påståenden om att detta skulle vara ett könskrig där kvinnor/mammor vill baktala och nedsvärta varje anständig pappas rykte och därför uppmanas varje anständig pappa: upp till kamp! Kvinnor vill ju straffa män genom att beröva dem deras barn! Upp till kamp genast!! Men vems kamp? Den följdfrågan granskas aldrig riktigt. För inte är det alla pappors kamp. De flesta pappor har en utmärkt relation till sitt ex och sitt barn. Även efter separationen.
Det finns två större läger som idag för en reell kamp om dessa frågor. Det ena lägret är dessvärre en liten men inflytelserik grupp män (som i sin kamp har tagit stöd av kvinnor som antingen av okunskap eller för att skapa kontrovers, som Ingrid Carlqvist, har lierat sig med dessa herrar.) Det herrarna verkar ha gemensamt är att de har blivit utpekade som förövare av något slag och att de gärna bortförklarar det med den högst ovetenskapliga teorin PAS. De har en outsinlig energi som de lägger på att föra sitt korståg mot kvinnor i allmänhet och mödrar i synnerhet. De har (tillsammans med betalda socionomer som Agnetha Svensson och Gösta Emtestam samt betalda yrkesprofitörer som Ingrid Carlqvist och Michael Alonzo men även betalda psykologer som Lena Hellblom-Sjögren och pedofilkramaren Bo Edvardsson) lyckats skapa en bild hos allmänheten om sakernas tillstånd i vårdnadsmål och brottmål mot kvinnor och barn som stämmer illa överens med verkligheten. De åker land och rike runt och informerar om PAS och illasinnade mödrar. De åker t.o.m. till gymnasieskolor.
Det finns även pengar att hämta i korståget. Mycket pengar. Om man nu inte besväras av att en del av dem kommer från pro-pedofil lobbyn runtom i Europa. Syftet med PAS är nämligen inte bara att ta barn ifrån sina mödrar. Syftet med PAS är att tysta barn så att de inte längre kan berätta om sexuella övergrepp. I förlängningen är syftet med PAS att normalisera sexuella övergrepp. Precis som sin grundare utgår teorin nämligen ifrån att sexuella övergrepp mot barn inte är fel. Det är samhällets reaktion på det som är fel. Detta vill Pedofil-Lobbyn gärna skall bli vägledande i samhället. Då kan de förgripa sig på barn bäst de vill. Helt öppet. Aggressiva pappor som har begått någon form av övergrepp eller brukat våld glider därför nu på en räckmacka och skördar frukterna av pedofil lobbyns mångåriga arbete.
I de fall barnet uppvisar rädsla för sin pappa (för att i ärlighetens namn är det BARA pappor som hävdar PAS och de gör det BARA i vårdnadstvister) så är detta mammans fel. Hon har inte varit tillräckligt uppmuntrande eller så har hon påverkat barnet på annat sätt, exempelvis genom att själv vara rädd för pappan. Då ska barnet bort från mamman och det skall avprogrammeras. Man kan kalla detta fenomen för vad man vill, relations skapande träning m.m., men syftet är att bagatellisera det pappan har gjort och barnets upplevelse av det. Gärna att tränga in det i ett litet hörn och tillsist under mattkanten. Barnet tränas således in i att tillgodose sin pappas behov av umgänge och inte tvärtom. Barnet ser efter ett sådant beslut inte mycket av sin mamma. Pappan får ensam vårdnad med stöd av PAS.
Det andra lägret är mer oorganiserat och utspritt. Det består av mödrar som kämpar/ har kämpat för sina barns sak, av s.k. överlevare av sexuella övergrepp eller andra kränkningar, av några få icke-drabbade som faktiskt bryr sig om barns och kvinnors mänskliga rättigheter, någon kvinnojour/tjejjour (långt ifrån alla) samt en rad bloggare. (Rätta oss gärna om vi har missat någon aktör). Redan där brister det. Det finns inga pengar att hämta på denna sida av kampen. Inga betalda socionomer och knappt någon energi kvar. Drabbade försöker förtvivlat att hålla huvudet ovanför vattnet både psykiskt och ekonomiskt. Om de inte har tvingats gå under jorden. Det kostar att bli stämd på vårdnaden. Det kostar massor. Det är oerhört påfrestande tidsmässigt och psykiskt att stångas med oförstående myndigheter. Det är ett oerhört lidande att höra sitt barn gråta hjärtskärande men att ända tvingas bära in det skrikande och sparkande i pappas bil. Att bevittna mardrömmar, utagerande beteende, att höra om horribla övergrepp som skär i hjärtat. Sådant får mammor ingen hjälp med. Sådant får de bära själva. Det får barnen också. I en sådan situation är det svårt att hitta kraft till opinionsbildning. Orken räcker inte till för att ställa sig på barrikaderna. Men om det inte händer kommer rådande ordning inte att förändras. Någonsin.
Utan att hävda könskrig och utan att demonisera män måste det bli en riktig diskussion i Sverige om kvinnor och barns ställning i landet. Det räcker inte med att stifta lagar när de sedan tolkas utifrån samhällsnormer som inte borde existera i ett land som säger sig ligga i framkant vad gäller jämställdhet. För jämställdhet i Sverige tycks än så länge mest ha inneburit rätten för kvinnor att rösta, att bo själva, att uttrycka sig utan att bli lyssnade på samt att arbeta och betala skatt. Vi vill ha en ärlig diskussion om hur somliga mäns sexualitet och i andra fall våldsbenägenhet och kontrollbehov får lov att förstöra människors liv (kvinnor och barn är också människor, inte att förglömma) utan att någon ingriper.
Utöver de attityder som ligger till grund för att ingen ingriper till skydd för utsatta barn och kvinnor är det fler faktorer man kan peka på som bidrar ytterligare till denna katastrof. Vi har ett utbrett problem inom polisen med sexism och i många fall rena sexuella trakasserier, både mot kollegor och klienter de är satta att skydda. Vi har domare som ertappas med barnporr och sexköp. Vi har ett mediasverige som kollektivt väljer att blunda och istället rapportera om nakenbadare. Vi har ett system som ger pappor extrabonus för att vara föräldralediga (för att de är lite mer värda tydligen) och vi har en havererad polis- och åklagarmyndighet vilket har medfört att det i dagsläget närmast behövs ett erkännande för att bli fälld i domstol. För alla typer av brott. Många tjänstemän vittnar om att utredningar kommer olästa tillbaka med vändande post med ett nedläggningsbeslut.
Fler måste ställa sig upp och protestera. Det gäller även män. För de som gynnas av detta system är i minoritet.
”All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.” – Edmund Burke
